ARTIKLAR




                                 ARTIKLAR


   

                                 

Fotograf Gert Svensson
Free counters!



                                                                            GRÅHÄGER



 

Gråhäger (Ardea cinerea), tidigare kallad enbart häger, tillhör familjen häger inom ordningen pelikanfåglar.

Hägern är i Sverige en relativt vanlig häckfågel och finns i södra delen av landet upp till södra Värmland, södra Dalarna, Västmanland och Hälsingland. Dessutom häckar den lokalt i Jämtland. På eftersommaren påträffas den ibland längre upp i landet. Merparten av den svenska populationen är flyttfåglar, men i södra Sverige och på Sveriges västkust är den stannfåglar.

Gråhägern bygger bo i höga träd, helst bokar eller almar i skogsmark, vid insjöar och havsvikar med bräckt vatten. Den häckar i kolonier ibland på upp till 50–100 par. Bona är glest byggda av grenar och kvistar, på ovansidan fodrade med gräs och hår. Den lever monogamt. Honan lägger en kull om året med i genomsnitt tre till fem ägg, ibland så många som tio, vilka är blåaktigt gröna, utan fläckar. Ruvningen pågår mellan 25 och 28 dygn och när äggen är kläckta tar båda föräldrar hand om ungarna i cirka 42–45 dygn tills de är flygga.

Gråhägern lever huvudsakligen av fisk. Den jagar genom att stå blickstilla i vattnet och sedan snabbt snappa upp fisk som simmar förbi. När den rastar, vid å- eller sjökanter, drar den upp ena benet och balanserar på det andra.


Gråhägern är fotograferad på Hovdala ängar 



                                                   NÖTSKRIKA


 

Nötskrika  (Garrulus glandarius) är en fågel som tillhör familjen kråkfåglar.

Nötskrikan har en iögonfallande färgning. Kroppen är i huvudsak rödgrå eller beigeröd. Den har vitaktig panna och strupe, svarta fläckar på hjässan och svart mustaschstreck på sidan av huvudet och vit gump. Vingarna är utåt svarta, med en stor vit fläck. Vingarna är brunröda längre in mot kroppen. De större vingtäckarna är azurblå, med svarta tvärstreck. Stjärten är svart. Den känns igen på sin korta, runda näbb, som bakom den nedböjda spetsen är försedd med raka käkkanter och hak. Vingarna är korta och trubbiga, stjärten lång och avrundad, fjäderbeklädnaden yvig och silkeslen och huvudet har en tofs. Kroppslängden är 32–37 cm, vingspannet 54–58 cm. Den väger ungefär 170 gram.

De flyger tyst och svävande och rör sig med lätthet mellan träden. På marken är deras rörelser mer otympliga och hoppande.

Födan är väldigt varierad. Den lever av många sorters frukter, insekter, kräldjur, fågelägg och fågelungar, smärre däggdjur, med mera. På hösten hamstrar de föda som de senare lever av på vintern. I de södra delarna består födan då främst av nötter och ekollon.

I folktron i vissa delar av Sverige ansågs nötskrikan vara en lyckobringade fågel, som exempelvis kunde ge god jaktlycka. I andra delar av landet var den däremot en olycksfågel och där ansågs det att om man stötte på en nötskrika när man var på väg någonstans i ett ärende så var det bäst att vända om.


Nötskrikan är fotograferad i Vittsjö



                                              SKÄGGDOPPING



 

Skäggdopping (Podiceps cristatus) är en vattenlevande fågel som tillhör familjen doppingar.

Som alla doppingar är skäggdoppingen en god simmare, en snabb dykare och reagerar på fara genom att dyka, snarare än att flyga sin väg. Fötterna är placerade långt bak på kroppen, nära stjärten, vilket gör den klumpig på land. Den lever främst av småfisk som den fångar genom att dyka. Den sväljer även egna fjädrar, förmodligen för att skydda matsmältningssystemet.

Skäggdoppingen är slank och har en lång kropp med lång hals som den antingen håller rakt upp eller lutar bakåt så att den bildar en svag S-kurva. Ibland sänker den huvudet än längre bak och vilar det på mitten av ryggen. Skäggdoppingen är den största doppingen i sitt utbredningsområde. Den är 46–51 centimeter lång, har ett vingspann på 59–73 centimeter och väger 600–1500 gram, vanligtvis runt 1100 gram. I flykten ser fågeln slank och ranglig ut.

Skäggdoppingen är Sveriges vanligaste dopping och häckar idag ganska allmänt i sjöar från norra Uppland och söderut. Den häckar också i vikar längs med hela Östersjökusten, ända upp till 

Bottenviken, vilket är skäggdoppingens absolut nordligaste häckningsområde i hela världen.


Skäggdoppingen  är fotograferad  på Finjasjön 




                                                      SOTHÖNA


 

Sothöna (Fulica atra) är en vattenlevande fågel som tillhör familjen rallar.

Hanen har större pannplåt än honan. Iris är röd. Benen är kraftiga och gröna.

Arten har inte simhud mellan de smala tårna utan istället har den, precis som doppingarna, simflikar. Juvenilen är gråbruna med ljusare huvudsida och bröst, saknar näbbplåt och har mörk iris. I första årets vinterdräkt är näbbplåten mindre än hos den adulta och den har en mörk fläck precis innanför den vita näbbspetsen. Dunungarna har rött huvud med ett litet blått parti ovanför ögat

I Sverige är den vanlig i vegetationsrika sjöar och havsvikar i Götaland och Svealand samt längs södra Norrlandskusten. Merparten av svenska populationen är flyttfåglar, men drar sig då ofta bara undan isen och övervintrar längre söderut i hamnar, medan andra flyttar till Västeuropa.

Sothönan simmar och dyker utmärkt. Den gör ett litet hopp precis innan den dyker och stannar i regel endast korta perioder under ytan. Den nickar med huvudet när den simmar vilket ger den ett knyckigt intryck, men detta kan upphöra när den rör sig snabbare. När den ska lyfta från vattnet måste den springa med trippande steg på vattenytan, samtidigt som den slår med vingarna, för att få upp farten för att kunna flyga. På land liknar sothönans rörelser delvis tamhönans.


Sothönan är fotograferad  på Larssons våtmark  Halland 



                                                 SKRATTMÅS


 

Skrattmås (Chroicocephalus ridibundus) är en fågel som tillhör familjen måsfåglar.

Skrattmåsen har invandrat till Skandinavien under de senaste trehundra åren. I början av 1700-talet häckade inte skrattmåsen alls i Sverige.

Fram till 1880-talet häckade den endast i Skåne och på Öland och Gotland. Vid Hornborgasjön och Tåkern häckade den första gången kring mitten av 1890-talet. Idag förekommer arten över stora delar av Sverige, men glesare i Norrlands inland, och inte i fjällen.

Vissa skrattmåsar får sin häckningsdräkt redan i februari, men mer vanligt är att den anläggs under mars månad och att häckningen påbörjas med bobygge i april. Äggen ruvas under maj månad och i juni matas ungar. Strax efter att ungarna blivit flygga flyttar skrattmåsen mot sydväst. Skrattmåsen häckar i kolonier i sjöar, kärr och i anslutning till kusten. På sommaren ser man dem ofta på ängar och de flockas kring traktorer som plöjer upp en åker.

Man ska undvika att störa, eller över huvud taget gå i land, på en ö där det häckar skrattmåsar då de kan försvara sina bon mycket aggressivt.

Eftersom Linné inte kände till skrattmåsen särskilt väl – den häckade inte i Sverige på 1700-talet – så förlitade han sig på Brisson och gav den så att säga fel namn.


Skrattmåsen är fotograferad på Magle våtmark 



                                                   GRÖNBENA


 

Grönbena (Tringa glareola) är en liten vadarfågel som tillhör familjen snäppor.

Under flytten rastar den, ofta i mindre men ibland talrika flockar, vid näringsrika våtmarker och slättsjöar, vid floder, tidvattenstränder och längs kusterna.

Både under häckningen och flytten uppträder grönbenan nervöst och flyger regelbundet upp och låter höra sitt lockläte. Vid häckningsplatsen avslöjar sig ofta den ena föräldern på varningslätet när den sitter i en buske eller på en trädgren.

Grönbenan häckar från maj till mitten av juli. Paren upprätthåller då ett revir och häckar med ganska stora avstånd mellan varandra. Boet, som ofta är en uppskrapad grop direk på marken, placeras i tät vegetation, eller uppe på en grästuva, i närheten av vatten. Det förekommer att den, precis som skogssnäppan, placeras sitt bo i träd i ett övergivet fågelbo, exempelvis av trast. Kullen på fyra ägg ruvas av båda föräldrarna i 22–23 dagar. Bara några dagar efter att äggen är kläckta flyttar honan och ungarna tas sedan om hand av hanen tills de är flygga efter cirka en månad varefter även hanen flyttar.

I Sverige häckar den i stora delar av landet, med störst andel på norrländska myrar. Vissa icke-häckande individer översomrar på vinterlokalerna.


Grönbenan är fotograferad på Trönninge ängar  Halland 



                                                   BLÄSAND


 

Bläsand (Mareca penelope eller Anas penelope) är en simand som häckar i de nordligare områdena av Europa och Asien, främst på taiga, men även mer sällsynt vid kuster och slättsjöar längre söderut.

Den häckar främst i öppna våtmarker, slättsjöar eller långsamrinnande större floder och övervintrar i saltare, men skyddade habitat. Paret häckar enskilt eller i små grupper men under flyttningen och i vinterkvarteren uppträder arten i stora flockar. Boet är en uppskrapning i marken och placeras i närheten av vatten. Den lägger en kull om året som vanligtvis består av åtta till nio ägg vilka honan ruvar i cirka 24–25 dygn. Det är också honan som ensam tar hand om ungarna som blir flygga efter 40–45 dagar.

Den adulta bläsanden lever nästan uteslutande av en vegetarisk kost. Den snappar efter undervattensvegetation som inte finns för långt under vattenytan och äter flytande och uppstickande vegetation. Den betar också gräs och örter som den finner längs strandkanten, och bandtång vid havet. Till skillnad från de adulta fåglarna är juvenilerna i behov av animalisk föda som snäckor och vatteninsekter.


Bläsanden är fotograferad på Trönninge vätmark 


                                                  RÖDBENA

 


Rödbena (Tringa totanus) är en vadarfågel i familjen snäppor med karakteristiskt röda ben.

Den förekommer även spritt och lokalt vid slättsjöar. I Sydsverige lägger den sina ägg från april, men i landets nordliga delar kan det dröja ända till mitten av juni. I södra Sverige, framförallt i Skåne övervintrar ett mindre antal rödbenor av underarten robusta.

Rödbenan håller mest till vid kusten på stränder, strandängar och betesmarker, dels på blötängar, sjöar och kärr, eller vid stränder i fjällen. Man kan också stöta på henne i större insjöar.

Fågeln häckar nästan var som helst där det finns mycket vatten, ofta många i närheten av varandra. Boet är ofta placerat dolt i en tuva, men ibland kan det ligga helt öppet, om boet till exempel ligger mitt i en skrattmåskoloni. De lägger tre till fem gulbruna ägg som har bruna fläckar. Båda föräldrarna ruvar äggen som kläcks efter 22-24 dagar. Efter ytterligare en månad är ungarna flygfärdiga.

Rödbenan äter mest insekter, små kräftdjur, blötdjur, maskar och småfisk. Med sin långa näbb når den ned till de kräftdjur, som är en bit ner i sanden.

Den hittas i strandängar både utmed kusten och i våtmarker inåt landet, men även i fjällmiljö.


Rödbenan är fotograferad på Trönninge ängar  Halland 



                                                    SKÄRFLÄCKA


 

Skärfläcka (Recurvirostra avosetta) är en fågel i familjen skärfläckor inom ordningen vadarfåglar. Den är mycket karakteristisk med sin svartvita dräkt, långa blågrå ben och likaså blågrå, tydligt uppåtsvängd näbb. Olikt de flesta andra vadare kan den simma.

De unga fåglarna har en mindre kontrastrik fjäderdräkt, med mattbrunt istället för svart och det vita finvattrat eller brunsjaskigt.

Skärfläckan häckar i södra Sverige i Halland, Skåne och Blekinge samt på Öland och Gotland. Den ses endast sällsynt norr om häckningsområdet. Fågeln flyttar från juli till början av september till övervintringsområdena i västra Frankrike, södra Portugal och sydvästra Spanien, och återkommer i slutet av mars till början av april.

Boet kan vara en hålighet i marken, som är sparsamt inklädd med växtdelar, exempelvis grässtrån. Det kan också placeras på en tuva. Äggläggningen sker i slutet av april. Den lägger tre till fem ägg som kläcks i mitten av maj. Ungarna går omedelbart därefter ut till vadplatserna tillsammans med sina föräldrar. Arten är en kolonihäckare och håller då till på koncentrerade platser. Under juli, augusti och september ses skärfläckorna samlade i stora, gemensamma revir, där de ruggar.

Skärfläckorna går samfällt till attack mot måsar och kråkor om dessa kommer för nära deras bon. För det mesta lyckas skärfläckorna jaga bort dem, men ibland kan en mås eller kråka få tag i en unge eller ett ägg.


Skärfläckan är fotograferad på Trönninge ängar i Halland 



                                                SVARTSNÄPPA



Svartsnäppa (Tringa erythropus) är en vadarfågel som tillhör familjen snäppor.

Under häckningstid har den helsvart dräkt, därav namnet. I vinterdräkt är den dock gråvit med röda ben.

Fåglar i vinterdräkt är mest lika rödbenan, med gråvit dräkt, röda ben och rött även på näbben. Svartsnäppan är dock slankare med längre och tunnare näbb som längst ut har en något nedåtböjd spets. Det röda på näbben är begränsat till undre näbbhalvan, det vita ögonbrynet är tydligare markerat och fjäderdräkten gråare ovan och vitare under. Ungfågeln är tätt tvärvattrad undertill (ung rödbena har ljus buk och streckat bröst)

Liksom de flesta vadarfåglar livnär den sig av små ryggradslösa djur, mer specifikt vattenlevande insekter och deras larver, små kräftdjur, mollusker, havsborstmaskar samt småfisk och amfibier upp till sex till sju centimeter långa. Den födosöker både på dagen och natten. Jämfört med rödbenan vadar den oftare på djupare vatten och till och med simmar och tippar likt en and.

Boet är en grund urgröpning i marken på öppen fuktig taiga. Honan lägger tre till fyra ägg.


Svartsnäppan är fotograferad på Trönninge ängar  Halland 



                                                  BRUSHANE


 

Brushane (Calidris pugnax) är en fågel som tillhör familjen snäppor (Scolopacidae). Fågeln har unikt stora skillnader i både utseende och storlek mellan könen, och där hanarnas praktdräkt skiljer sig tydligt åt även individuellt, vilket är ovanligt bland fåglar.

Brushanen har en mycket varierande dräkt under olika perioder på året och könen skiljer sig också åt. Näbben är svagt nedåtböjd med uppfattas som nästan rak. För att vara en vadare i denna storlek är näbben medellång. När brushanen sträcker på halsen kan den se mycket smal- och långhalsad ut. Den har ett mörkt öga, likt ett knappnålshuvud. Honorna är markant mindre än hanarna.

Det mest signifikanta och spektakulära, för brushanen är den brokiga praktdräkt som flertalet adulta hanar bär i början av häckningsperioden och som börjar anläggas när de återvänder till häckningsplatserna i början av april. Denna dräkt består av en krage av långa, styva, i spetsen bakåtböjda fjädrar kring framhalsen och nacken. Fjädrarna i halskragen och örontofsarna fortsätter sedan att växa under april och maj. Den nakna huden på tygeln växlar färg till gulorange och blir vårtig.

Utseendemässigt växlar mest halskragen i sin glänsande färg, från blåsvart till röd, gul eller vit, ren, fläckig eller bandad av vågiga tvärstreck.


Brushanen är fotograferad på Trönninge ängar   i Halland 


                                                 Ljungpipare

                                              

 

Ljungpipare (Pluvialis apricaria) är en fågel som tillhör familjen  pipare.

Den är en ganska långbent vadare, med en något kompakt kropp, men mindre och något smalare än kustpiparen. Ljungpiparen gråbrun ovansida med beigegula och vita fläckar. På våren och under häckningstiden har den svart buk och svart strupe, inramad av en vit rand. Honorna är inte lika kontrastrika som hanarna, men det finns en stor variation i den svarta färgningen så att det inte alltid är möjligt att skilja könen åt.

I Sverige häckar ljungpiparen över stora delar av landet, på fjällhedar i norr, på myrar i övrigt och på Öland och Gotland på alvarmark. Både den "sydliga" och den "nordliga" typen  häckar i Sverige.

Den häckar på vidsträckta högmossar, öppna bergsängar, kalfjällshedar, torrare myrmark, alvarsmark och på tundran. Både hane och hona deltar i häckningsbestyren och växlar med varandra.

Äggen kläcks efter ungefär 30 dagar och ungarna kan genast livnära sig själva, men övervakas fortfarande av föräldrarna. Efter ungefär en månad är ungarna flygfärdiga. Ljungpipare födosöker på tundra och stränder, vilket även kan ske månupplysta nätter. De lever av insekter, kräftdjur och snäckor men även bär.


Ljungpiparen  är fotograferad  på Trönninge ängar  i Halland 



                                            Mindre strandpipare                                                      



 

Mindre strandpipare (Charadrius dubius) är en fågel som tillhör familjen pipare.

Mindre strandpiparen häckar i grusiga och sandiga marker, ursprungligen utmed insjöar och rinnande vattendrag, men alltmer i av människan skapade miljöer.

I Sverige häckar i Götaland, Svealand och i Norrlands kustland. Den flyttar vanligen mot sydost till tropikerna mellan slutet av juli och början av september. En unge som ringmärktes i Sandviken i Gästrikland sköts vid Madras i sydöstra Indien. En del fåglar flyttar även rakt söderut med förmodad övervintring i Medelhavsområdet och Afrika norr om Ekvatorn. Den mindre strandpiparen återvänder till Sverige i april–maj.

Häckningstiden varar från april till juli. Boet är en urholkning i marken som inreds med växtdelar och annat. Honan lägger fyra ägg som genom sitt färgmönster är väl dolda. Båda föräldrar ruvar äggen i fyra veckor tills de kläcks. Om en fara närmar sig lockar föräldrarna inkräktaren i en annan riktning med avledningsbeteenden för att skydda ungarna.


Mindre strandpiparen är fotograferad på Trönninge  ängar  Halland 



                                             SKOGSSNÄPPA


 

Skogssnäppa (Tringa ochropus) är en liten vadarfågel som tillhör familjen snäppor.

Fjäderdräkten kontrasterar mellan den mörka ovansidan och den vita undersidan som avskiljs med en ganska rak linje över hela kroppen. Huvudet är gråaktigt och ryggen mörkgrön med vita fläckar i olika utsträckning, mest hos häckande adulta fåglar, mindre på vintern och hos ungfåglar. Benen och den korta näbben är båda mörkgröna. Den syns tydligt i flykten med sina mörka vingar och lysande vita gump. I flykten yttrar den ett karakteristiskt trestavigt visslande läte.

Skogssnäppan häckar vid tjärnar, myrar och kärr i barrskog över i princip hela landet.

Skogssnäppan lägger två till fyra ägg i ett bo som den ofta övertar från en annan art, till exempel björktrast. Ibland kan de driva bort fåglar från ett bo som fortfarande används. Båda föräldrarna ruvar på äggen, som kläcks efter ungefär tre veckor. Ungarna lämnar genast boet. Föräldrarna följer med dem, men honan flyttar redan efter några dagar. Ungarna tas sedan om hand av hanen tills de blir flygfärdiga efter cirka en månad.


Skogssnäppan är fotograferad på Trönninge ängar 


                                                 SKEDAND



Skedand (Spatula clypeata eller Anas clypeata)

Den har en kort hals och en iögonfallande stor och platt näbb, som ger den ett framtungt intryck både simmande och i flykten. Benen är orangefärgade, den har en grön vingspegel och dess vingundersidor är ljust gråvita med en mörk bakkant.

Skedand häckar på strandängar och vid näringsrika slättsjöar, lokalt även öar vid kusten. Den finns över stora delar av Götaland, Svealand och längs Norrlandskusten, men är övervägande sällsynt och lokaltförekommande. Vanligast är den på Öland och Gotland

Skedanden förekommer i öppen, näringsrik våtmark, med tillgång till tät skyddande vegetation, som fuktiga gräsmarker, grunda slättsjöar, träsk och kärr. Den är inte lika social, utanför häckningsperioden, som många andra simänder, och tenderar att bara bilda mindre flockar eller uppträda i par. Den födosöker genom att "beta" vattenvegetation, ofta genom att svänga näbben från sida till sida. Den äter även blötdjur och insekter under häckningsperioden.


Skedanden  är fotograferad på Trönninge ängar 



                                        SKORPIONSLÄNDA


 

Vanlig skorpionslända (Panorpa communis) är en insekt som tillhör ordningen näbbsländor och familjen skorpionsländor. Ett annat namn för arten är vanlig kloslända.

Ögonen är stora. Som andra näbbsländor har den ett näbblikt förlängt huvud. Mundelarna är bitande. Kroppen är svart och gul, utom bakkroppens spets som är rödaktig. Även det näbblikt förlängda huvudet är något rödaktigt. Bakkroppsspetsen är uppåtböjd. Vingarna är långa och genomskinliga med mörka fläckar

Hanarna kan skiljas från honorna genom att deras bakkroppsspets är uppsvälld och försedd med två kloliknande utskott. Det är hanens parningsorgan. Hanen bär det uppåtböjt över kroppen, därav namnet skorpionsländor, då det till utseendet har ansetts påminna om bakkroppen och gadden hos skorpioner. Men skorpionsländan är trots att den ser ut att kunna stickas helt ofarlig.

Dess föda består av döda insekter och andra döda smådjur. Ett speciellt beteende hos skorpionsländan är att den ibland uppsöker spindelnät och stjäl spindelns byten. Före och under parningen avsöndrar hanen små salivkulor, som han ger honan


Skorpionsländan är fotograferad  i Vittsjö



                                              SAFSA  KUNGSBRÄKEN


 

Safsa (Osmunda regalis)

Bladen är dubbelt parbladiga, och deras övre del är sporalstrande, men inte den nedre. De flesta flikarna i den sporalstrande delen är helt och hållet ombildade för denna funktion, till formen mycket smala och alldeles överhöljda av sporgömmen.

Familjen safsaväxter (Osmundaceae) skiljer sig från andra ormbunkar framför allt genom sporgömmets konstruktion. I stället för den hygroskopiskt arbetande ringen har sporgömmets vägg en rundad grupp tjockväggiga celler och genom dessas verkan öppnar sig sporgömmet med en lodrät springa, inte som hos andra med en tvärspringa.

Safsan eller "safsabusken" har i Sverige även fått namnet "kungsbräken". Det förra, sydsvenska namnet har man trott sig kunna förklara ur ett gammalt gotiskt ord, som betyder "veta", eftersom man förr trodde att denna ormbunke kunde ge hemliga kunskaper.

Safsa är en högväxt, flerårig ormbunke med något grenig jordstam. Arten blir ofta meterhög och har stora, matt ljusgröna blad som är dubbelt parbladiga. Bladens småflikar har slät kant. Sporangiesamlingarna sitter i en upp till tre decimeter lång, grenig ställning i spetsen av vissa blad.

Safsa kan knappast förväxlas med arter ur familjen ormbunksväxter  (Polypodiaceae s. lat.), de senare har sporangiesamlingar på undersidan av de gröna bladen eller samlade på särskilda sporangieblad.

Safsa är sällsynt och växer på skuggiga växtplatser vid åar med rinnande, syrerikt vatten. Den lever på grusiga steniga ställen i eller vid vattnet. De flesta av safsans växtplatser ligger i Blekinge och östra Småland, men arten förekommer på spridda platser ända upp till Gästrikland. Första fynduppgift är från Lillö i Skåne och publicerades 1744 (Nordstedt 1920).

Artnamnet är från latinets rex (kung), regalis betyder kunglig och syftar på växtens ståtliga utseende. Svenska namnet safsabuske omtalas redan av Linné som ett småländskt namn på arten.


safsabusken är fotograferad i Vittsjö



                                                  LADUSVALA

  

 

Ladusvala (Hirundo rustica) är den mest spridda fågelarten i familjen svalor. Ladusvalan är en tätting med ett distinkt utseende med blå ovansida, lång, djupt delad stjärt och böjda spetsiga vingar.

Ladusvalan föredrar öppna landskap med låg växtlighet, såsom betesmarker, ängar och jordbruksmark, helst med vatten i närheten. Den undviker områden med mycket skog eller branter samt tättbebyggda platser. Att öppna byggnader, som lador, stall eller kulvertar, som ger häckningsplatser, och exponerade platser, som ledningar, takkrön eller nakna grenar att sitta på, finns tillgängliga är också viktigt i fågelns val av häckningsområde.

Hanar med längre stjärtfjädrar lever i allmänhet längre och har mer motståndskraft mot sjukdomar. Honorna vinner därmed en indirekt fördel i styrka av denna form av urval, då längre stjärtfjädrar antyder en genetiskt starkare individ som kommer att producera avkomma med högre livskraft.

Som dess namn antyder häckar ladusvalan typiskt inom tillgängliga byggnader som lador eller stall, eller under broar och bryggor. Boet är prydligt och har formen av en öppen, grund skål. Det redet placeras på en bjälke eller mot en lämplig vertikal utbuktning. Det uppförs av båda könen, men oftare av honan, av lerjord som samlas i näbbarna, klibbas ihop med saliv och fodras med gräs, fjädrar eller andra mjuka material.


Svalan är fotograferad i Lehult 


                                                SORGMANTEL


 

Sorgmantel (Nymphalis antiopa Linné 1758) tillhör familjen praktfjärilar. 

Sorgmantelns vingspann är mellan 61 och 76 millimeter. Honan och hanen är mycket lika varandra. Ovansidan är mörkbrun. Både bakvingen och framvingen har en bred ljusgul ytterkant och vid framvingens framkant finns ett par ljusgula fläckar. Innanför de ljusgula kanterna finns ett band av himmelsblå fläckar. Den ljusgula färgen bleknar efter övervintring, så på våren är både ytterkanterna och fläckarna vid framkanten vita eller mycket ljust gula. Den bruna färgen kan också efter övervintring se nästan svart ut. Undersidan är mörkbrun och har vita ytterkanter och hela undersidan är något spräcklig. Larven är gråsvart med långa taggar och en rad med röda prickar på ryggen. Den blir upp till 50 millimeter lång.

Värdväxter är olika arter vanligen björk och sälg.

Flygtiden infaller från juli till september och, efter övervintring, i april och maj. Under våren parar sig fjärilarna och honan lägger äggen på trädkvistar ett par meter från marken. Larverna är som hos flera andra praktfjärilar, t.ex. Nässelfjäril och påfågelöga, sociala och bildar kolonier. Larven förpuppas efter knappt två månader. Puppstadiet varar två till tre veckor och därefter kläcks den fullbildade fjärilen och en ny flygtid börjar. Fjärilarna äter framför allt sav från träd. Övervintringen sker på bland annat rotvältor och trädstammar.


Sorgmantel är fotograferad i Vittsjö


                                              TOFSVIPA


 Tofsvipa (Vanellus vanellus) är en vadarfågel som tillhör familjen pipare. 

Buken och kroppssidor är vita, vingarna svarta på ovansidan men skiftar liksom ryggen i blågrönt. Halsen är svart runt om, liksom näbben, strupen, hjässan och tofsen, medan huvudets sidor är vita. Honan har kortare tofs och är ljusare vid näbbens rot och på strupen, och har alltså ett mindre kontrastrikt utseende. Närmast kroppen har vingen ett tydligt, brett vitt band, som är mycket synligt i flykten. Undergumpen är roströd. 

Som en av de tidigaste flyttfåglarna kommer tofsvipan på vårvintern till Sverige från vinterkvarteren i Syd- och Mellaneuropa. Den förekommer över hela landet förutom i fjälltrakterna, även om den är ovanligare i Norrlands inland.

Tofsvipan häckar vanligtvis första gången vid två års ålder. Hanen krafsar upp flera bogropar direkt på marken, varav en accepteras av honan. Honan lägger vanligtvis fyra ägg, men tre till fem förekommer, som ruvas av båda föräldrarna i 24–31 dagar. Äggen är väl kamouflerade, med oregelbundna stora bruna fläckar mot ljusbrun till ljusgrön botten. Föräldrarna försvarar boet vildsint om de störs, och störtdyker under skrik mot inkräktaren. Vanligtvis läggs bara en kull om inte första kullen misslyckas. Ungarna lämnar snabbt boet så fort de är torra och är självförsörjande från början, även om de övervakas av föräldrarna. Ungarna blir flygga efter 35–40 dagar. Det förekommer att den ena föräldern lämnar innan ungarna blivit flygfärdiga.


Tofsvipan är fotograferad på Trönninge ängar  i Halland 



                                             KATTUGGLA



Kattuggla (Strix aluco) är en kompakt, medelstor uggla som tillhör familjen ugglor och är vanlig i skogar

Kattugglan jagar huvudsakligen gnagare, vanligen genom att slå sitt byte vilket sväljs helt. I stadsbiotoper utgör fåglar en större del av dess föda. Synen och hörseln är anpassad till dess nattliga jakt. Den tysta flykten är likaså en anpassning till fågelns jaktsätt. Fastän kattugglan ofta hävdas ha exceptionellt mörkerseende, är dess näthinna inte mer känslig än en människas, men öronens placering ger kattugglan utmärkt hörsel. Kattuggla kan fånga mindre ugglor, men kan själv falla offer för exempelvis berguv och duvhök. Rävar utgör ett vanligt hot gentemot nyligen flygfärdiga (flygga) juveniler.

Kattugglans nattliga vanor, och spöklika och lätthärmade rop, har lett till att den i folktro förknippas med otur och död.

Kattugglor bildar par från ett års ålder och förblir tillsammans, i ett vanligen monogamt förhållande, hela livet. Ett etablerat revir försvaras året runt och behålls med få, om några, gränsändringar från år till år. Paret sitter skyddat på en gren nära trädstammen under dagen, och sover vanligen avskilda från varandra från juli till oktober. Sovande ugglor kan upptäckas och bli "mobbade" av andra fågelarter under dagen, men normalt ignorerar de störningen.

De duniga ungarna är bostannare och blir flygkunniga efter ytterligare 35–39 dagar. Ungarna lämnar vanligen boet upp till tio dagar innan de kan flyga, och gömmer sig på grenar i närheten

Denna art är orädd när den försvarar sitt bo och sina ungar och liksom andra ugglor i släktet Strix anfaller den inkräktarens huvud med sina skarpa klor. Eftersom den flyger ljudlöst upptäcks den sällan innan det är för sent att fly undan faran. Hundar, katter och människor kan bli attackerade, ibland oprovocerat.


Kattugglan är fotograferad  i Vittsjö 



                                                DRILLSNÄPPA


 

Drillsnäppa (Actitis hypoleucos) är en vadare inom familjen snäppor som förekommer i Europa och Asien.

På våren anländer drillsnäppan till Sverige i april. De äldre återvänder mot södern i augusti, de yngre något senare. Den häckar allmänt över hela landet, inte minst i Lappland.

Drillsnäppan är en livlig, försiktig och skygg fågel, som springer omkring på marken med trippande steg och då och då sätter sig på stenar eller trädstammar som sticker upp ur vattnet. När den sitter vippar den ofta upp och ned med stjärten, ungefär som en sädesärla. Ofta flyger drillsnäppan med nedböjda, lite stela, dallrande vingar tätt utmed vattenytan, samtidigt som den ofta låter höra sitt drillande läte som upprepas flera gånger.

Den har också lokalt kallats för strandpipare, vilket är förståeligt när man hör dess vemodiga drillande kring stränderna där den springer omkring och piper. På engelska heter den sandpiper och på finska rantasipi, vilket bidrar till förvirringen. De egentliga strandpiparna är dock inte närbesläktade utan tillhör en annan familj av vadarna.


Drillsnäppan  är fotograferad i Trönninge ängar  den finns också i Vittsjö 



                                            SVART VIT FLUGSNAPPARE


 

Svartvit flugsnappare (Ficedula hypoleuca) är en fågel som tillhör familjen flugsnappare.

Svartvit flugsnapparen är en 14 cm lång fågel med ett vingspann på 22 till 24 cm och vikten 12–18 gram. Näbben är kort och bred. Fjäderdräkten är mönstrad i svart och vitt eller brunt och vitt. Hanen är på våren svart eller brun på ovansidan med vita fält på vingarna, pannan och de yttre stjärtpennorna. Undersidan är vit. Honan är istället brun på ovansidan men saknar den vita fläcken i pannan.

Arten häckar i lövskog och blandskog samt i parker och trädgårdar. När hanen anländer om vårarna måste han leta upp en lämplig boplats som utgörs av håligheter i träd och ofta i fågelholkar. Det kan bli ett problem i och med att många sådana är upptagna, därför måste han leta intensivt och därmed bildas revir bland hanarna. När honan lagt sina ägg lämnar han henne för att etablera ytterligare ett revir. Hanarnas konkurrens om honorna är ibland hård, och när det andra reviret, som kallas birevir, etablerats är tillgången på oparade honor i regel liten. Ibland lyckas han dock med detta, när han parat sig med en ny hona i bireviret och hon har börjat lägga ägg, lämnar han i regel henne för att återvända till den första honan. Här stannar han sedan och matar henne under ruvningen och hjälper henne med uppfödningen av ungarna. Honan i bireviret får klara sig helt ensam och lyckas ofta bara föda upp en till två ungar.


Flugsnapparen är fotograferad i Vittsjö 


                                             AURORAFJÄRIL   


     

Aurorafjäril (Anthocharis cardamines) är en art i familjen vitfjärilar.

Vingarna är vita med mörka framvingespetsar. Hanen har framträdande orangea fläckar på framvingarna, som syns även när vingarna är hopfällda. Hos båda könen är bakvingarnas undersidor grönmarmorerade. Vingspannet är mellan 30 och 50 millimeter.

Äggen, som är gulröda eller blodröda, är formade som käglor. Honan lägger äggen på knopparna hos korsblommiga växter, företrädesvis ängsbräsma, löktrav, rockentrav, lundtrav och penningört, och den nykläckta larven äter av blommorna. Larven är blågrön med grönt huvud och svarta prickar längs sidorna. Puppan liknar ett växtskott och är grön- till gråbrun.

Arten är i Sverige ett säkert vårtecken och flyger på blomsterrika ängar och i skogsbryn. Den förekommer över hela landet, förutom i fjällkedjan.


Aurorafjäril är fotograferad i Vittsjö




                                            AFTONSTJÄRNA 

     

Aftonstjärna (Ornithogalum nutans) är en blomväxt som tillhör familjen Sparrisväxter. Den blir mellan 30 och 60 centimeter hög. Bladen är mörkgröna och rännformade. Blommorna är grönvita och sitter i klasar med mellan 3 och 12 blommor. Blomningstiden är under våren och försommaren. Frukten är en kapsel. Ståndarsträngarna är plattade och liknar tillsammans bikronan på påsklilja. I hela växten finns hjärtaktiva gifter. Aftonstjärnan trivs bäst i halvskugga och i mager, väldränerad jord.

Arten kommer ursprungligen från Sydösteuropa. I Sverige är den ganska sällsynt, men förekommer i Sydsverige, även förvildad eller kvarstående på ödetomter.


Aftonstjärna är fotograferad i Vittsjö

   

                                                          GÖKÄRT

 

Gökärt (Lathyrus linifolius (Reichard) Bässler) är en växt i släktet vialer i familjen ärtväxter.

Flerårig ört med uppstigande till upprätt växtsätt med plattad och vingkantad stjälk, till 40 cm. Bladen är grågröna och parbladiga med 2 — 4 bladpar, småbladen är långsmala och saknar klänge. Blommor i fåblommiga klasar. Kronan rosa till blekt rödvioletta med mörkare ådringar och växlar vanligen färg under blomningen, från mer rosa till violett. Frukten är en balja, kal och svart. Blomningstid: maj — juni.

I Sverige vanlig söder om Dalälven, mindre vanlig norr därom. Finns ej i Övre Norrland.

Blomman är ätbar och således även kallad "gökmat" i vissa områden. Roten är näringsrik och kan bakas till nödbröd. I Skottland lär den ha tuggats rå, utan någon särskild matlagning.


Gökärten är fotograferad  i Vittsjö